För vem jobbar du?

Jag har under åren kommit fram till att jag måste jobba för en god sak för att kunna trivas på jobbet.

När jag jobbade på Tele2 så var en av företagets grundvärderingar att ha kunden i fokus. Det kunde jag också skriva under på. Men min underliggande drivkraft var ändå en tanke om att ju bättre kommunikationslösningar mitt företag kunde leverera – desto färre resor kunde våra miljontals kunder göra.

Färre transporter i samhället innebär mindre klimatpåverkan (viktigast av allt för mig), mer fritid och effektivare arbete.

En anledning till att jag ändå tillslut sade upp mig var ironiskt nog resandet i tjänsten. Dels pendlade jag 50min enkel resa i bil nästan varje dag. Dels så var det tjänsteresor på upp till 100 mil (ibland under ett dygn) nästan varje vecka. Visserligen till största del med etanol, men ändå. Det gick bort otroligt mycket “livstid” på att bara sitta i en bil. Vansinnigt.

Jag tror att om man på något sätt kunde underlätta för människor som pendlar att helt sonika byta jobb med varandra så klimatet kunna vinna en hel del. Häromdagen hörde jag en kollega berätta om någon som dagspendlar till Stockholm från Karlstad.

Dagspendlar!

Tänk om personer som har samma titel, eller arbetsuppgifter och som pendlar i motsatta riktningar kunder finna varandra. T.ex med en app. Och sedan få någon form av bidrag eller bonus från staten för att byta jobb med varandra. En idé som är värd att utveckla för den som orkar ta tag i det.

Nu jobbar jag på kommunen. Kanske inte med arbetsuppgifter som har en avgörande påverkan för medborgaren, men ändå indirekt genom att jobba med effektivisering och utveckling av verksamheten. Det känns bra att återgå till den grundtanken när jag funderar på varför jag går till jobbet varje dag. Särskilt dagar när man inte är sugen alls att gå till jobbet.

Visst jobbar jag för att få lön, men om jag inte skulle vara motiverad av arbetsuppgifterna, så skulle jag inte må bra. Det skulle bli negativ inverkan på “livstiden” dvs. den fritid jag jobbar för att finansiera med min lön.

Så – för vem jobbar du?

Continue Reading

Livstid

Fritid, kvalitetstid, flextid, ställtid…

Tiden är ständigt närvarande i våra liv och många är filosoferna, effektivitetskonsulterna, självhjälpsboksförfattarna, forskarna som skrivit om tid.

Liksom alla dessa har jag reflekterat mycket om tid. Jag har i ganska långa perioder av livet velat maximera min fritid – dvs tiden då jag inte jobbar. Men ibland halkar jag in i ett flow där jag tycker att jobbet är det roligaste som finns. Så roligt att jag även vill lägga delar av min fritid på det. Så till slut stannar jag upp och reflekterar. Finns det andra saker som är viktigare?

Ett vanligt begrepp när man umgås i kretsar där vännerna och en själv har blivit föräldrar är kvalitetstid. Kvalitetstid brukar som regel innebära att man på något sätt är utan barn. Med eller utan partner. Jag kan förstå begreppet men har svårt att “köpa” det. Kvalitetstid för mig kan definitivt vara att vara med barn eller familj. Eller är den tiden kanske något annat?

Jag skulle vilja dela in min tid i “livstid” och arbetstid. Livstiden uppstår när man känner att man lever. När man fångar tillvaron och njuter av livet. Det kan vara på jobbet, med kompisarna, fritiden eller familjen. Och det är livstiden som bör maximeras.

Arbetstiden är de där måstena som finns för att möjliggöra livstiden. Det kan vara tråkiga arbetsuppgifter för att få lön eller för att förbereda och planera det roliga. Det kan vara diskning som måste göras för att ha en ren diskbänk och kunna njuta av att umgås med sin familj. Lunchen kan vara livstid när en god maträtt kan ätas tillsammans med goda vänner, men den kan också vara arbetstid när samma maträtt äts under ett lunchmöte med fokus på jobbfrågor.

Continue Reading

När inget annat är viktigt

Jag har ständigt tusen idéer och tankar kring framtiden. Kring jobbet, fritiden, projekt, pyssel, utflykter, företagsidéer, affärsidéer, listan kan göras lång. Hur lång som helst.

Så är det nog för de flesta människor på ett eller annat sätt.

Men när man blir sjuk då ligger allt fokus på att bli frisk. Det är svårt att tänka på något annat. Motivera sig. Vara entusiastisk.

Den här vintern har varit helt sjuk, i den rätta betydelsen av sjuk. Tre olika virus har däckat familjen omvarandra. Men nu börjar det äntligen se ljusare ut (det trodde jag efter virus nr 2 också). När man är som mest sjuk så finns inget viktigare än att bli frisk. Allt annat liksom försvinner in i en dimma. Det är inte viktigt längre.

Jag har inte levt upp till mina nyårsmål som jag skrev om i förra inlägget. Än.

Jag har inte orkat, utan slösurfat och nyhetsknarkat helt ohämmat och så fort jag fått chansen att logga ut från sjuktankarna. Jag vet allt om Trumps tweets, Zlatans målform, AKB:s inviter till SD och har samlat så många likes på Instagram som jag bara orkad.

Men nu så… nu j…lar. Nu stänger jag ned och siktar mot målen för 2017.

Det är ett löfte.

Continue Reading

Gott nytt år

Jag har en gång i livet avgett ett nyårslöfte. Det var för några år sedan som jag tröttnade på att konstant trilla dit på aftonbladets rubriksättning och klicka in på en massa skit som inte hade med rubriken att göra. Jag valde att sluta läsa aftonbladet på nätet under ett år. Och jag höll mitt löfte.

Inre cirkel: 2016 Yttre cirkel: 2017
Inre cirkel: 2016
Yttre cirkel: 2017

Inför 2017 tänkte jag göra något liknande, eftersom jag är mästare på att i likhet med många andra svenskar zooma ut en stund från verkligheten och nyhetsknarka. Ett dåligt beteende som inte tillför något värde alls än en kort höjning av endorifinerna i kroppen.

Istället för nyårslöften så tänker jag i likhet med hur man sätter upp mål för sin verksamhet, sätta upp mål för mig själv enligt SMART-modellen (Specifikt Mätbart Accepterat Realistiskt Tidsbundet).

Efter att ha uppskattat hur jag fördelat min tid under 2016 så bekräftar det något jag redan vet: Sluta surfa med mobilen och få mer tid till träning, lek och fritid.

Så i följande prioriterade ordning är mina mål för 2017:

1. Sluta slösurfa på “nyhetssidor” och sociala media.

Mål: Att dra ned all onödig mobilanvändning till noll och därmed gå ned från 14h till 3,5h i veckan.

Expressen.se och Aftonbladet.se är helt uteslutna. Detta gäller i alla situationer och alla tider på dygnet.

Facebook är uteslutet. Jag har sedan ett år slagit av nyhetsflödet från alla vänner, samt rensat rejält i kontaktlistan (men för föreningslivet så måste jag kontrollera föreningsgrupper då det är där kommunikationen sker och jag använder appen i jobbet, så jag kan inte helt stänga av appen)

På instagram publicerar jag resultaten från min hobby fotografering. Målet är att inte använda instagram mer än max en dag i veckan för att publicera eventuella nya bilder.

Twitter kommer jag att fortsätta använda, framförallt som infokanal kring de ämnen jag tycker är intressanta.

2.  Gå och lägga mig i tid. Redan nu sover jag tillräckligt många timmar eftersom jag har lätt för att somna när jag lagt mig, men jag kan absolut förbättra min hälsa och hjärna genom att lägga mig ytterligare en halvtimme tidigare och genom det uppfylla mål nummer 3, nedan.

3. Läsa fler böcker. Jag älskar facklitteratur och i viss mån biografier, men har på senare år läst alldeles för lite. Målet får bli att läsa 10 böcker under året och göra det i 30min i anslutning till läggning.

4. Upprätta tränings/motionsdagbok. Jag tränar definitivt tillräckligt och gör det jag för stunden tycker är roligt, men jag känner att jag skulle vilja ha koll på hur mycket jag egentligen tränar. Eftersom jag inte tävlar varken mot andra eller mig själv längre så har jag heller inte något att mäta träningen mot. Jag inkluderar ofta träningen genom att cykla med rejält tempo till och från jobbet. Målet är att öka träningen från 3 till 5 timmar per vecka, samt att föra dagbok över träningen.

5. Träna utanför min comfortzone. Det här är det svåraste av mina mål för 2017. Jag har sagt det till mig själv förut men inte klarat av det. Men målet är att prova på minst tre nya träningsformer under 2017. (jag har t.ex svårt för gruppträning, så att gå på någon form av pass på gymet räknas som en ny träningsform. Att prova på en ny sport som t.ex. klättring är en annan)

6. Ringa en vän. Sociala media och meddelande-appar har tagit över en stor del av våra kontakter med vänner på bekostnad av att man hörs av. Målet är att ägna en del av den ökade fritiden till att ringa en vän och kolla läget minst en gång i veckan.

7. Kiteboard. Jag har en kite och har gått kurs, samt testat lite. Men det här är något jag verkligen skulle vilja utöva mer aktivt. Målet för 2017 får bli att komma ut och få upp draken minst en gång.

8. Motionslopp. Jag har inget behov av att tävla längre. Men det skulle vara kul att ha något mål att träna mot och att delta i ett lopp som samtidigt är en naturupplevelse. Om det är en MTB-tävling eller att paddla kajak igen, spelar ingen roll, men målet är att hitta ett lopp och genomföra det. (kanske vasaloppet, som en liten 40-årskris?).

Continue Reading

Greenwashing

LinkedIn är det sociala media jag gillar mest. Alla har allt att vinna på att inte sprida en massa skit och de flesta väljer med omsorg vad de delar och likar. Precis som vilken datingsida som helst så är alla måna om att visa sig från sin bästa sida. Och precis som i vilket cv som helst, lite bättre än vad en faktiskt egentligen är. Det innebär att det finns ganska mycket intressant att lära sig som sprids genom LinkedIn.

För fem år sedan när jag gick in för att byta jobb och karriär så träffade jag en av Värmlands ledande rekryterare. Han sade något i stil med att: -LinkedIn, nja det behöver du inte fokusera på. Det används inte här. (redan då hade jag genom min linkedinprofil blivit kontaktad av en rekryterare i Stockholm).

Idag har LinkedIn kommit ikapp Värmland. Eller tvärtom. Och de flesta karriärister finns där.

Obekväm framför karriärsmartlinkedin

Igår bröt nästan mot en grundregel inom LinkedIn när det gäller karriären. Jag kritiserade, inte bara en random person. Jag kritiserade en person jag inte känner, som dessutom är CEO för Värmlands viktigaste företagskluster – Paper Province.

Eller kritiserade och kritiserade…

Jag kunde inte låta bli att reagera på en delning från henne som en av mina kontakter valt att gilla. En delning där Billerudkorsnäs gjort en livscykelanalys på sin egentillverkade papperskasse och i sin egen pressrelease presenterat den som den mest klimatvänliga kassen i jämförelse med bl.a. återvunna kassar.

En spontan like för en “klimatsmart” produkt kändes inte 100% rätt

Ett värmländskt företag som har en ledande produkt inom ett område som orsakar stora miljöproblem (och i viss mån klimatproblem) – genom att världen använder plastkassar för engångsbruk. Men det var något som inte kändes rätt. Normalt går det åt mindre energi att producera plastkassar än papperskassar och normalt är återvunnet mindre energiintensivt än nytillverkat.

Läser man rapporten/analysen som visserligen är gjord av välrenommerad tredjepart, så är den beställd av Billerudkorsnäs själva. Och mycket riktigt så är Billerudkorsnäs kasse den mest energiintensiva kassen i deras jämförelse. Räddningen i rapporten är att tillverkningsprocessen drivs av en hög andel förnyelsebar energi, medan övriga tillverkningsprocesser, som är någon sorts europeiskt snitt, drivs av hög andel fossil gas.

Det är alltså positivt att industrin drivs av hög andel förnyelsebart. Men fortfarande så är det viktigast att vi ser till att återanvända kassarna så många gånger som möjligt, vilket inte tas hänsyn till i livscykelanalysen i rapporten.

En bomullskasse är alltså det bästa alternativet, vilket andra studier visat, under förutsättning att den används mer än ca 150ggr, vilket den som regel gör om man använder den som handlingskasse.

Greenwashing

Att producera en rapport på det här sättet och sedan sammanfatta den i positiv riktning för industrin är en form av greenwashing.

Jag kunde alltså inte låta bli att kommentera detta. Rätt eller fel? Den moraliska kompassen visar åt rätt håll, även om jag säkert uppfattas på LinkedIn som en negativ besserwisser som säkert inte ökat chanserna till jobb varken på Billerudkorsnäs eller inom Paper Province.

I den tid vi lever i måste vi faktiskt orka granska vad som ligger bakom rubrikerna som sprids i sociala medier innan vi trycker på like. Idag skrev Lars Lindström på expressen en bra krönika om SD:s retorik bygger på just detta – att ingen orkar ifrågasätta och att alla trycker på like utan att granska källan.

 

Continue Reading

Varför pratar alla om digitalisering nu?

Vi har sedan många år vant oss vid ett samhälle som är fyllt av digitala tjänster och Sverige är ett av världens mest uppkopplade länder.

Men helt plötsligt har digitalisering blivit ett modeord. Som om det är något helt nytt.

2016!

Staten och offentlig sektor vill digitalisera mer/bättre

Regeringen ska ta fram en digitaliseringsstrategi och har tillsatt ett digitaliseringsråd. DigitalsieringHäromdagen kunde vi läsa om (bostads-) och digitaliseringsminister Peter Eriksson som skulle besöka Lund och Helsingborg som jobbat framgångsrikt med detta. Min arbetsgivare Karlstads kommun, har tagit beslut om att ta fram en digitaliseringsstrategi som ska vara klar om ett år – 2017.

Så varför pratas det så mycket om digitalisering nu, 2016? Vi har jobbat så länge med att digitalisera att vi knappt minns hur det var på 90-talet och det är en helt naturlig del av de flesta svenskars jobb och fritid. Jo – sveriges offentliga sektor som var tidigt ute och främst i världen med digitalisering har halkat efter övriga världen (en aning) i flera internationella studier som SKL skriver om här. Vi har inte blivit sämre, men några länder har alltså gått förbi.

Framförallt sjunker vi i placeringar pga att vi är så dåliga på att samverka digitalt mellan olika myndigheter.

Nu ska vi alltså bli bäst i klassen igen.

Varför en digitaliseringsstrategi?

Vi ska ta fram strategier för digitalisering. Frågan är om en digitaliseringsstrategi löser problemet. Det är ungefär som när myndigheter och företag bestämmer att vi ska bli mer innovativa.

workshopJag har jobbat med verksamhets- och affärsutveckling i privat och offentlig sektor i över 10 år nu. Mitt fokus har alltid varit kund/medborgarens problem i fokus, samt genom att ha en så bred kunskap som möjligt om befintliga tekniska lösningar, kunna använda dem för att effektivisera och lösa problem med medborgaren/kunden i fokus. Man måste börja i den änden. Genom att börja i fel ände riskerar vi att slänga så enormt mycket pengar i sjön, som inte leder till nytta för medborgare och kunder.

 

Därför är jag skeptisk till en ren digitaliseringsstrategi. Digitalisering bör vara en naturlig del av ett företags eller offentlig sektors övergripande strategi för att nå de mål som finns uppsatta. Därför måste en alltid börja med att kartlägga vilka hinder som ska lösas för att nå målen. Sedan kan vi fråga oss – är digitalisering lösningen, eller måste vi lösa något annat först?

 

Att försäkringskassan, migrationsverket och arbetsförmedlingen har grava samarbetsproblem där människor kommer i kläm mellan myndigheterna vet vi sedan länge. Men att börja med att sätta en strategi för att de ska samverka kring digitalisering utan att först samordna styrdokument, ledning, direktiv med fokus på medborgaren kommer bara att sluta med en enorm kostnad för skattebetalarna och en fet plånbok hos några IT-konsulter.

Continue Reading

Affärsutveckling, integration och cykelmek

I Aftonbladets serie “De Nyanlända” handlar det idag om Filipstad och Karlskoga. Som infödd östvärmlänning har jag anknytning till dessa båda orter på flera olika sätt.

Det är på ett sätt skrämmande läsning. Invandrare som inte får jobb utan utbildning. Och ingen utbildning utan Svenska. Bristyrken där yrkesutbildningar i princip ger jobb, men dit arbetslösa och ungdomar inte hittar.

Samtidigt väcks verksamhetsutvecklaren, affärsutvecklaren, innovatören i mig. Tankar som “det måste väl gå att…”, “varför kan en inte…”. Läser samtidigt i artikeln om byråkratin som sätter hinder för dessa människor. Samma byråkrati som gjort Sverige till vad det är idag. Funderar vidare…

Kan inte släppa tankarna på en annan tidningsartikel från NWT för några månader sedan som handlade om hur folk cyklar mer än någonsin och att det är högtryck på serviceverkstaden. Cykelhandlaren i Karlstad som skulle anställa direkt, om det fanns en kvalificerad cykelmekaniker.

Jag är helt säker på att det bland alla dessa invandrare inte bara finns en massa bussmekaniker, som det stod om i Aftonbladets artikel, utan även många människor som kan lappa ihop och serva en cykel och som med lite introduktion kan få anställning.

Nu kan alla inte bli cykelmekaniker. Och alla utan gymnasiekompetens kommer det inte att gå att hitta en sysselsättning åt, men nog måste det gå att lösa för fler, med lite ansträngningar och rätt fokus? Känner mig ibland enormt sugen att byta verksamhetsområde och jobba med att knäcka den här nöten.

 

Continue Reading

Vintercykling

I takt med att kroppen lämnat tiden för ryckiga lagsporter som innebandy och fotboll bakom sig så har jag gått över till sporter där uthållighet och framåtriktad kraft är att föredra. Träning med fokus på att hålla sig i trim, snarare än att prestera max (även om det är svårt att inte göra varje aktivitet till en tävling).

På senare år har jag i takt med bättre utrustning och byte till ett jobb dit jag inte behöver ta bilen, valt att cykla i allt högre utsträckning. Numera cyklar jag i stort sett året runt 8km enkel resa till jobbet och med vinterdäck och varma kläder som andas får jag väl räkna in mig som en entusiast. Det tar ca 23-25min dörr till dörr att cykla. Snabbare än buss (kräver ett byte eller en promenad) och mycket snabbare än bil (bilkö och leta parkering).

Dessutom spar jag massor av pengar och man kan med mycket gott samvete ställa in ett och annat träningspass “eftersom jag ändå cyklat 16km idag”.

Linköpings kommun har gjort en ny reklamfilm om fördelarna med vintercykling som speglar alla de där fördelarna. Jag spar pengar, håller hälsan i trim, får vardagsmotion och blir (enligt en dansk studie) smartare av att cykla. Så varför skulle jag inte göra det? Varför gör inte alla det?

Continue Reading

En svart fredag

Idag är det black friday. Det amerikanska fenomenet som slagit till mot Sverige med full kraft i år. För visst är det väl fler erbjudanden än någonsin. I princip alla större kedjor kampanjar. Jag mår nästan mer illa över det här fenomenet än om julhandeln i stort, som jag skrev om igår. Som om vi inte konsumerade tillräckligt med saker som vi inte behöver inför jul så ska det dessutom tas hit ännu en köpfest från USA.

Men å andra sidan, som någon ledarskribent på aftonbladet skrev om: vem är jag att döma. Helgen kan vara räddningen för alla de som lever på marginalen, som kanske inte ens har råd med julklappar till barnen annars. Nu får de äntligen möjlighet att konsumera lika mycket som medelsvensson. Vilket är bra för handeln, men dåligt för planeten.

Jag gillar Greenpeaces kampanj bättre. Det är lika viktigt för både privatekonomin och miljön att alltid ifrågasätta sig själv om man verkligen behöver ett inköp.

blackfriday

Våra CO2-utsläpp från inhemsk konsumtion minskar samtidigt som vi ökar utsläppen från konsumtion av produkter som tillverkats i andra länder. På senare år har CO2-utsläppen stagnerat en aning pga att vi inte importerar lika mycket från CO2-intensiva Ryssland pga handelssanktioner och pga att Kina själva jobbar med att få ned utsläppen från sin tillverkning. (Källa: Naturvårdsverket).

Men hela vår välfärd bygger på marknadsekonomi och en idé om evig tillväxt i en värld med ändliga resurser. Att konsumera är därför bra och vi blundar därför för konsekvenserna likt en bilförare som färdas i 100km/h mot en bergvägg.

Svart friday var det ja.

 

Continue Reading

Årets julklapp är ingen julklapp

Julhandeln väntas slå rekord i år igen! Har vi hört den förut?

Förra året omsatte den svenska julhandeln (eller rättare sagt hela den samlade detaljhandeln under December månad) ca 70 miljarder kronor. I år väntas den siffran stiga till ca 77 miljarder kronor. (Den rena julhandeln ligger på ca 10-15 miljarder).

Oavsett siffra. Vi fortsätter konsumera som aldrig förr.

Årets julklapp (som inte är annat än ett PR-jippo av Svensk handel) är virtual reality-glasögonen. Jag kräks lite varje år när nyheten om årets julklapp dimper ned. Det sista världen behöver är att vi köper ännu mer prylar som vi inte behöver.

Jag tänkte därför skriva något om min tolkning av årets (och alla års) julklappar när Naturskyddsföreningen lanserade årets fräschaste motreaktion – NR-glasögonen.

 

  1. Vi kan inte konsumera oss ur det faktum att vi släpper ut mer och mer CO2 och att svenskarna är sämst i världen på att utsläpp som beror på konsumtion av varor som produceras i andra länder. Vi konsumerar ihjäl oss.
  2. VR som teknik i all ära, men vi behöver inte ytterligare en skärm. Vi behöver mindre skärmtid. Jag är övertygad om att skärmtiden har en direkt koppling till de ökade sjuktalen i samhället. Vi har 24h på ett dygn, men vi har klämt in 3h smartphoneskärmtid per dygn på bekostnad av… vad?

Årets julklapp är därför enligt mig som alltid: gåvor till behövande, fattigdom, klimatprojekt. Om du ändå måste ge bort konsumtion något så köp en lokal tjänst. Evenemang, massage, en kurs eller liknande.

 

Continue Reading